Konstig analys av Johan Norberg i Metro

Johan Norberg är en välrenommerad debattör. Därför känns hans analys av jordbrukspolitiken i EU, i Metro i går ganska billig. 

Jag vill börja med att göra ett förtydligande: Lantbrukare och mjölkföretagare får inte ersättningar för att de producerar mat. De ges för kollektiva nyttigheter, som biologisk mångfald och andra miljöinsatser, kvalitetsarbete i produktion såsom djuromsorg och kompensation för lantbruksföretag som finns i mindre gynnade områden. 

Utmaningarna framför oss är att utforma en jordbrukspolitik i EU som bidrar till att lösa nationella och globala utmaningar. Vi måste bestämma oss för vilken roll politiken respektive marknaden ska ha. På det globala planet är det klart att vi behöver klara av att försörja världen med mer mat samtidigt som klimatbelastningen måste minska. Här hemma finns möjligheter att få en levande landsbygd, öka den biologiska mångfalden och skapa mer jobb. 

Det kan vara lätt att glömma att mat är det mest centrala behovet vi människor har efter att andas. Johan Norberg pratar om smörberget som han påstår finns i EU. Det finns inga smörberg, som beror på att det skulle producerats ett överskott på smör. Under hösten såg till och med en smörbrist i Sverige, Finland och Norge.  

Just bilden av att det produceras för mycket mat är den största förändringen som skett de senaste fem åren. Den mat som produceras idag hittar sina marknader utan politisk intervention. Förändringen beror den välfärdsökning och ekonomiska utveckling som Johan Norberg annars brukar vara tydlig att lyfta fram. Det samma gäller efterfrågan på mat. Det är en mycket snabb utveckling vi nu ser på livsmedelsmarknaderna, där välbeställda kineser, indier och ryssar ändrar konsumtionsvanor och sin efterfrågan på mat. Samtidigt som denna utveckling sker så finns det en miljard människor som svälter. Produktion av mat är och kommer i framtiden att bli en strategisk fråga. 

EU har tullar som alla andra länder eller handelsområden. EU är det område som importerar mest mat i hela världen. Handelspolitiska överenskommelser ger bättre förutsättningar för utvecklingsländer att få tillgång till den gemensamma EU-marknaden. 

EU:s jordbrukspolitik kostar pengar. Det är i stort sett det enda politikområde som finansieras gemensamt. Det blir en lätt måltavla att peka på hur mycket den kostar.